HOPE

13 Januari idag. När jag såg datumet kom det som ett slag i magen. En månad har gått sedan den värsta dagen i mitt liv hittills. Klockan är nu 16.17 vilket betyder att det är precis exakt en månad sedan mamma ringde mig när jag stod och väntade på att de skulle hämta mig. Mormor har fått enskilt rum, vi måste till sjukhuset. Jag kunde knappt andas, hissen tog för lång tid så jag sprang upp för alla fem trappor. Slängde av mig alla stallkläder i hallen och bytte om, ner igen och in i bilen. Paniken var ett faktum. Var det nu det skulle ske? Är det verkligen på riktigt? Vi som har varit på sjukhuset så många gånger och varje gång har vi åkt hem tillsammans tillslut. Men inte denna gång. Att se min lilla mormor ligga där och veta att hon inte kommer återhämta sig denna gång. Det här är sista gången som jag kommer få se henne andas, det är sista gången jag får känna på hennes mjuka hår, hennes lena händer och pussa hennes kind. Förutom att tomrummet hon har lämnat bakom sig är olidligt smärtsamt så är det dessa saker som jag är så rädd för att glömma. Att jag ska glömma hur hon låter när hon pratar. Att jag ska glömma hur lena hennes fina små händer är och hur de känns att ha i min hand. Att jag ska glömma hur hon doftar. Jag vill aldrig glömma något. Jag vill minnas allt. Men du får vila nu. Förenad med din stora kärlek, morfar. Du har kämpat så länge. Det har inte varit lätt, men ingen av oss har någonsin gett upp hoppet, allra minst du. Varje dag har varit en tacksamhet. Jag hoppas bara, på riktigt, att vi ses igen någon dag. Min mormor, min fina, fina mormor. Det är så sorgligt. Hur kan en människa som betyder så mycket helt plötsligt inte finnas mer? Jag vill inte vara utan henne. Jag förstår att man har olika relationer till sina far- och morföräldrar. Jag vet också att vår var speciell, och inte lätt för andra att förstå sig på. Min mormor har alltid varit som en extra mamma till mig. Hon har alltid varit en så stor av del av mig, och det är nog det som gör så förtvivlat ont. Det gör verkligen fysiskt ont i mig. Ingenting fungerar och ingenting betyder något längre. Men allt rullar på, för det måste det. Men ingenting är som det brukar ändå. Jag är så tom. Jag kan inte äta, jag kan inte sova och jag känner mig som ett skal. Under de perioder i mitt liv som jag mått mindre bra har jag enkelt satt på mig en mask för att skydda mig mot omvärlden. Det går inte nu, det är som att all energi går åt till att faktiskt andas. Att jag måste gå upp på morgonen, att jag måste ta tag i livet. Men jag vill inte. Jag vill bara ligga här och försöka distrahera mig själv med annat för att inte behöva tänka. Fast å andra sidan har jag väldigt svårt att visa mina riktiga känslor och biter gärna ihop när jag träffar andra. Men den som inte ser hur jag egentligen mår, måste vara blind. De mörka ringarna och energilösa ögonen borde avslöja allt. Det här är inte jag. Det här är sorg. Sorg som måste ta tid. Jag orkar inte något annat. Jag måste få sörja. Jag måste få sörja min mormor som betyder så mycket. Det måste vara okej.

Today is the day.

Igår ropade en tjej till mig i stallet. "Han kommer imorgon!" Fan, jag är inte redo tänkte jag. Men det är lika bra att köra, förr eller senare måste jag ju veta om hon blivit sämre eller inte. Så det är lika bra att han tittar på min också. Han kommer kl 14. Har varit i skolan på fm så har fokuserat på annat men nu när jag sitter på tåget och det börjar närma sig så mår jag illa. Får magknip! Usch, mina erfarenheter har förstört mina förhoppningar på något sätt. Men hon har ju känts bra, fräsch och pigg. Men man vet aldrig, det ligger och gnager och tar över allt för mycket. Fan jag är livrädd. Vad händer om hon har blivit sämre? Inte vet jag. Men jag är förberedd på det eftersom att hon haft sina rymlingar från hagen och hoppat över staket, sprungit omkring som en tok. Har de vrickat sig en gång är det så lätt att de gör det igen under läkningsperioden.

Nej, tänk positivt nu! Snart framme....


Skoldag

Sitter på tåget hem från skolan. Det har varit en lång dag och då blir man alltid så seg i huvudet. Det har väl inte varit sådär jätte givande, men det är alltid bra att vara där. Mina tjejer i Stockholm övertalade mig till något som verkligen inte är något jag själv skulle komma på, att springa VÅRRUSET! Herregud säger jag bara, vart ska detta sluta. Men det är "bara" 5 km som de andra säger, hjälp säger jag. Nej men jag ska ge mig tusan på det. Har redan letat upp ett träningsschema som jag ska följa i tolv veckor. Där börjar man väldigt lätt och sen ökar man hela tiden successivt. Det fungerar nog bra för mig som inte har sådär jättebra kondition.

Igår färgade jag äntligen håret, har velat lite fram och tillbaka om jag ska fortsätta vara koppar eller om jag skulle bli mörkare. Det blev mörkare, sååå skönt. Klippte det också och färgade brynen så känner mig betydligt fräschare än ett par dagar sen.

Nu är jag snart hemma och det ska bli skönt att slänga sig på soffan ett tag och skriva lite stödord till litteraturseminariumet som är imorgon för att sedan åka ut till min vilding och rida. Apropå henne så hoppade hon över hagen idag igen, 3e gången. Blir så trött. Förhoppningsvis leder det till att jag inte behöver kämpa med henne lika mycket sig för att hon ska lugna sig. Igår var hon galen, höll på att åka av x antal gånger. Är skapligt mör i kroppen dig efter alla bocksprång och försök att ställa sig på bakbenen. Orkar inte, ett överenergiskt sto som dessutom är i sin värsta trotsålder. Förhoppningsvis blir det bara bättre snart :)


Bad day

Idag är jag ett sånt känslovrak som jag blir ibland när saker och ting väller över. Allt började i morse när verkligen ingenting fungerade med Almondie och sen har jag bara varit blödig sen dess. Bölade nyss en skvätt när ett barn skulle säga hejda till sina föräldrar på ponnyakuten. Hon ska va borta en vecka och hon var inte ens ledsen, det förklarar väl min känslomässiga situation just idag. Anledningen för att jag sitter och tittar på det här barnprogrammet är för att Tobbe Larsson ska ge lite tips till en av tjejerna som har lite problem med sin häst, lite intressant och se. Man kan alltid snappa upp lite idéer till sig själv.

Har försökt att läsa en engelsk artikel idag på 20 sidor som jag måste ha läst inför imorgon, det har inte gått. Har haft noll fokus och varit helt slut i huvudet. Det är så ibland och då är det nästan att ge upp, men jag kämpade utan resultat. Får försöka på tåget imorgon bitti istället och se om jag förstår bättre.


Träning

Varje gång jag känner mig opepp på att träna ska jag titta på typ top model eller Victorias secret. Då börjar inspirationen flöda för att få en bättre och starkare kropp. Har ännu mer på senaste haft ont i ryggen, oavsett om jag ansträngt den eller inte och detta beror förstårs på att jag inte tränat ordentligt.

När jag kommer hem ska jag byta om till träningskläder och smita ner till gymmet och svettas lite.


Tåget

Sitter på tåget upp till Stockholm, borde egentligen läsa ett kapitel i tal och tanke boken men blir lätt så att jag sitter med ipaden istället. Oftast brukar jag kunna fokusera men just nu känner jag att det inte spelar någon roll om jag tar fram boken för jag kommer ändå inte kunna läsa.

Sjukt kallt är det också, -18!! Jag hade sån tur att Anton kunde köra mig till tåget, det är ju inte nådigt att gå i den här kylan. Men solen är framme och det gör det hela mycket mysigare, speciellt när man kan sitta här inne och titta ut.

Igår hade jag tänkt sitta på min loppa för först gången på 7 veckor men det var så nedrans kallt igår också så jag tänkte att jag skulle longera henne så att lite energi kunde försvinna. Men det slutade med att jag gick bredvid henne och så sprang vi tillsammans lite då och då. Hon är pigg!! Och hon blir piggare nu när det är såhär kallt.
Det hade vart en sak om den här energin gjorde att hon typ bara sprang fortare eller något men så är inte fallet, hon hoppar omkring överallt och har inte alls koll på sina fyra ben. Men det känns skön att få sätta igång henne igen. Rådberg var väldigt positiv när han var här i tisdags. Hon är inte helt ohalt på böjprov men det är så lite så det hoppas vi på att blistringen ska fixa. Mamma vart hur lycklig som helst när jag ringde och berättade hur det hade gått och sa att det var skönt att höra och att hon kunde andas ut. Jag kan inte hålla med henne, jag kan inte ands ut än. En förbättring har skett men hon är ju inte helt bra än. Vet inte vad som hänt med mitt positiva tänkande i såna här fall? Det försvann nog i samband med Cracken. Jag hoppas att Almondie kan visa mig fel, ge mig lite hopp om turen med livet igen.
Däremot så sov jag heeela natten dagen efter veterinären sa att hon blivit bättre, och det har inte hänt på, ja, sju veckor då. Sjukt! Så nu har jag sovit i två hela nätter :)

Nehe, om jag kanske skulle kika lite i boken ändå. Snart framme så då känner jag väl lite press iallafall ;)


Stockholm

Sitter på tåget upp till Stockholm, men inte för att åka till skolan. Nej idag är det lördag och jag ska möta upp några fina brudar för att äta mat, dricka vin och spela spel. Kommer att bli riktigt mysigt och roligt. Våra vinkvällar är alltid innehållsrika av olika diskussioner och händelser som gör att vi för av skratt.





Jag har haft sånt sjukt bra tur som
har träffat de här tjejerna i klassen. Det är väl kanske inte så att det alla gånger träffar såhär rätt som det gjort mellan oss. Känns som att vi känt varandra en betydligt längre tid än vad vi egentligen har.

Förövrigt så är det sjuuukt mycket folk på tåget. Det är de ju oftast på vardagar, men en lördag kl 16? Ja, inte vet jag vad folk gör.

Word


Sömnlös


Heldag på fot

Åkte hemifrån klockan halv sju i morse och kom hem... Nu! Jag kom hem till Eskilstuna vid tre, då var det bara hem och byta om för att köra Anton till jobbet och jag själv till stallet. Var i stallet ganska länge för att jag inte ens rider, det är så humla mysigt att bara gå omkring. Gå omkring och dona lite, prata med trevliga människor och pussa på en mysig mule lite då och då. Det är så himla härligt att höra min lilla pärla när hon gnäggar och muttrar när hon hör mig eller ser mig. Jag kan gå ut genom stalldörren på sidan av hennes box och sen när jag kommer in igen och går några steg så gnäggar hon lite lågt. Helt sjukt att hon bara känner igen mig på fotstegen. Cracken var väldigt fäst vid mig och följde mig hela tiden med blicken vart jag än gick och jag trodde inte att jag skulle uppleva en sån kontakt igen, men det har jag uppenbarligen fått med råge. Det är fet enda positiva med att ha en skadad häst, att man får lära känna varandra utanför ridningen, hon uppskattar när jag kommer dit och kliar henne i pannan eller på manken så att hon börja mumla med mulen i luften. Så underbart!

Just nu ligger jag i soffan klädd i Antons mjukiskläder och mina mystofflor, så himla skönt. Jag lämnade bilen till Anton på vägen hem från stallet så att jag inte skulle behöva gå ut igen, för nu vill jag bara ligga här med fötterna i vädret och bara slappna av efter en sådan här dag. Examinationen gick bra idag förresten, som vanligt inget att oroa sig över! Men något att oroa sig över är att Almondie ska skos imorgon, och det kan sluta hur som helst. Jag kommer nog ha en orolig natt framför mig. Har iallafall fått nytt lugnande utskrivet, hoppas på att det hjälper.

Nehe, nu ska jag kika på lite tv tills min Kärlek kommer hem.


Plugga

Jag började en ny kurs förra onsdagen, imorgon har vi examination.
Kursen är alltså en vecka lång, helt sjukt. Jag har som vanligt varit trög på att komma igång att läsa så idag har jag en hel del att göra. Anton jobbar ikväll så det blir lättare att läsa när han inte är hemma. När han är hemma vill jag bara vara med honom, hitta på andra saker. Man kommer alltid på massa annat viktigt att göra när man ska sätta sig med böckerna , speciellt när böckerna är så ointressanta som de här. Mycket ska man läsa på nätet också, jag tycker att det är jobbigt att läsa på datorn. Det hade varit lättare om jag kom åt materialet på ipaden men det fungerar inte. Nehe, ta tag i plugget kanske. Så att jag är lite förberedd imorgon.


Överbevisad

Idag överbevisade jag Anton att man visst kan bygga en hage mitt i vintern med is på marken. Igår hade vi en liten tvist och han sa att det ALDRIG skulle gå. Nej nu jäklar tänkte jag. Envis som man är så står nu hagen där, redo för min tjej imorgon bitti. Jag skickade ett mms med bilden och en liten knäckande text till honom som en knäpp på näsan!! Man ska fasen inte säga att det aldrig går förrän man har provat.

Annars så har vi fixat vårt tredje rum som hittills har varit ett skräprum. Skrivbordet hämtade vi igår och idag sorterades lite pärmar in i skåpet och all skit rensades ut. Så nu har jag ett ställe att plugga på i fred. Ska bli så skön. Nu vill jag bara ha det ommålat så att jag kan sätta upp hyllor och tavlor på väggarna så att det blir lite mer hemtrevligt.

Tentan är halvfärdig. Sätter jag mig med den imorgon efter att jag släppt ut Almondie så borde den bli klar. Hade tittat fel på inlämningsdatum så har en extra dag på mig till och med :) nedrans skönt!! Då kan jag i värsta fall peta lite på den på tisdag men hoppas att jag slipper det.

Det var ett bra drag det här med att börja blogga igen. Vill skriva hela tiden men har inte så mycket att skriva om. Känns som att jag bara klagar, men den perioden är nog snart över. Januari är en lite halvtråkig månad med dålig ekonomi och det ena med det andra och sen Almondies skada på det. Ska bättra mig förr eller senare, men skriver ju ändå bara för mig själv :)

Nu ska jag kika på lite sex and The city i väntan på att min Anton slutar kl tolv. Om jag orkar hålla mig vaken, är rätt trött.


Word


Sömnlös i Eskilstuna

Jag är trött, men kan inte sova. Har en ständig oro i kroppen. Så fort jag vaknar oroar jag mig. Ligger och funderar på olika saker, lösningar och problem. Antons familj var här igår och tittade på film. Rosie tyckte jag såg trött ut, och det gör jag verkligen. Har rynkor under ögonen, är blek och har ett allmänt hängigt utseende. Tur att det finns smink. Tog sömntabletter innan jag la mig, men de fungerar inge vidare. Har haft ont i huvudet flera dygn i rad som verkligen inte släpper. Det är inte lätt att vara positiv just nu men jag ska nämna tre positiva grejer så jag kan se lite ljus.
- På måndag får Almondie gå ut i hagen igen, då släpper min ångest för att hon står inne hela dagarna. (Istället får jag väl ångest för att hon kommer springa som en tok men det ignorerar jag just nu.)
- Jag har en fin man som ligger här bredvid mig.
- The vampire diaries börjar snart igen.
Kul att jag hade jätte svårt att hitta på en tredje, så negativ är jag just nu. Nedstämd kanske passar bättre.

Nu ska jag sätta på en dålig film så att jag blir uttråkad och kanske kan sova nån timme till.


Qoutes


RSS 2.0