hannaericson

13 Januari idag. När jag såg datumet kom det som ett slag i magen. En månad har gått sedan den värsta dagen i mitt liv hittills. Klockan är nu 16.17 vilket betyder att det är precis exakt en månad sedan mamma ringde mig när jag stod och väntade på att de skulle hämta mig. Mormor har fått enskilt rum, vi måste till sjukhuset. Jag kunde knappt andas, hissen tog för lång tid så jag sprang upp för alla fem trappor. Slängde av mig alla stallkläder i hallen och bytte om, ner igen och in i bilen. Paniken var ett faktum. Var det nu det skulle ske? Är det verkligen på riktigt? Vi som har varit på sjukhuset så många gånger och varje gång har vi åkt hem tillsammans tillslut. Men inte denna gång. Att se min lilla mormor ligga där och veta att hon inte kommer återhämta sig denna gång. Det här är sista gången som jag kommer få se henne andas, det är sista gången jag får känna på hennes mjuka hår, hennes lena händer och pussa hennes kind. Förutom att tomrummet hon har lämnat bakom sig är olidligt smärtsamt så är det dessa saker som jag är så rädd för att glömma. Att jag ska glömma hur hon låter när hon pratar. Att jag ska glömma hur lena hennes fina små händer är och hur de känns att ha i min hand. Att jag ska glömma hur hon doftar. Jag vill aldrig glömma något. Jag vill minnas allt. Men du får vila nu. Förenad med din stora kärlek, morfar. Du har kämpat så länge. Det har inte varit lätt, men ingen av oss har någonsin gett upp hoppet, allra minst du. Varje dag har varit en tacksamhet. Jag hoppas bara, på riktigt, att vi ses igen någon dag. Min mormor, min fina, fina mormor. Det är så sorgligt. Hur kan en människa som betyder så mycket helt plötsligt inte finnas mer? Jag vill inte vara utan henne. Jag förstår att man har olika relationer till sina far- och morföräldrar. Jag vet också att vår var speciell, och inte lätt för andra att förstå sig på. Min mormor har alltid varit som en extra mamma till mig. Hon har alltid varit en så stor av del av mig, och det är nog det som gör så förtvivlat ont. Det gör verkligen fysiskt ont i mig. Ingenting fungerar och ingenting betyder något längre. Men allt rullar på, för det måste det. Men ingenting är som det brukar ändå. Jag är så tom. Jag kan inte äta, jag kan inte sova och jag känner mig som ett skal. Under de perioder i mitt liv som jag mått mindre bra har jag enkelt satt på mig en mask för att skydda mig mot omvärlden. Det går inte nu, det är som att all energi går åt till att faktiskt andas. Att jag måste gå upp på morgonen, att jag måste ta tag i livet. Men jag vill inte. Jag vill bara ligga här och försöka distrahera mig själv med annat för att inte behöva tänka. Fast å andra sidan har jag väldigt svårt att visa mina riktiga känslor och biter gärna ihop när jag träffar andra. Men den som inte ser hur jag egentligen mår, måste vara blind. De mörka ringarna och energilösa ögonen borde avslöja allt. Det här är inte jag. Det här är sorg. Sorg som måste ta tid. Jag orkar inte något annat. Jag måste få sörja. Jag måste få sörja min mormor som betyder så mycket. Det måste vara okej.

Jag ångrar ingenting.
Jag skulle inte vilja att jag valde nån annan.
Jag är glad att jag kunde reda ut det här åt dig.
Du har haft det bra, det har jag med.
Du har gått från en ganska kärlekslös tävlingshäst till en häst som är helt fast vid mig. Jag är fast vid dig med.
Jag önskar att ingen av mina vänner som håller på med hästar behöver uppleva det här.
Men tyvärr, det här är baksidan av allt det fina.
Hästarna överlever inte oss.

Det här är den värsta smärta jag upplevt nånsin.
Det här slår att bli dumpad på sms tillomed.

Alla säger att jag är stark och kommer klara mig.
Jag tror också jag kommer klara mig, i slutändan. Men just nu känner jag mig som världens svagaste.
Jag har ingen kraft. Vi har kämpat länge.
Men som sagt, jag ångrar ingenting!
(förutom delen att jag inte kan hjälpa dig mer, men det kan jag inte göra något åt.)

 

Jag vet inte hur jag nånsin ska klara av att låta dig gå.
Min livskraft. Det gör ont i mig och jag dör lite inuti varje dag.

Jag kan inte förstå och på nåt sätt vägrar jag att inse vad som ska hända.
Jag skjuter det framför mig och pratar om det som om det inte vore något.
Endast på grund av att jag inte kan förstå att detta är sant.

Standing on the line between giving up
and seeing how much more I can take.

Du är världens finaste och jag skulle, trots all smärta, inte klara mig utan dig.

Allt handlar om Crack. Det enda jag skriver, om jag skriver, är om Crack.
Men det här är ett utav det få ställen jag uttrycker mig om det här. 
Det är en av de få ställen jag kan gråta samtidigt som jag går igenom allt i huvuet.
Jag har så himla svårt att prata om det. Folk frågar vad som är fel med
honom och vad som kommer att hända här näst. Jag kan svara kort
men inte mer än så. Nästan som att jag inte bryr mig.
Men ärligt, så klarar jag det inte. Risken är för stor att blotta mig själv.
Och varför ska jag gråta? Det tjänar ingenting till.
Det som tär på mig mest är att inte veta. Inte veta hur jag ska kunna
hjälpa honom, inte vet vart han har ont. Inte veta om jag måste
lämna honom ifrån mig. inte veta om jag måste avliva honom.
Det känns helt overkligt.

Ingenting har gått som jag tänkt mig. Och så är det väl ofta.
Men nu har verkligen INGENTING gått som jag tänkt mig.
Jag är trött på allt, trött på livet.
Det här året var meningen att det skulle bli det bästa året någonsin.
Jag fick min häst, som jag längtat efter så länge.
Vi skulle tävla, vi skulle bli grymma. Jag skulle lära mig så mycket.
Det var därför jag aldrig sökte till skolan. Jag ville något annat.
Det var ju meningslöst. Jag står på samma punkt som jag gjorde
den dagen jag slutade gymnasiet.

Jag är trött på att inte ha något som kan lyfta mig.
Hästarna har ju som jag nämnt tidigare varit min räddning i a l l t.
Nu gör det allt bara värre av att åka dit. Vägen dit är den jobbigaste
vägen på hela dagen. Jag mår bara dåligt.
Det är ju inte det som är meningen. Det är så orättvist.
Jag är så avungsjuk på alla som köper sina hästar,
kommer iväg och tävlar och göra allt det där som jag ville göra.
Jag kom ingenstans. INGENSTANS!

Sen blir jag frusterad över just det faktum att jag står kvar.
Jag är bara så trött. Jag vill komma in på högskolan och plugga
till något som jag vill jobba med. Jobba mån-fred på dagarna.
Har det senaste halvåret blivit otroligt trött på att jobba kväll.
Jag känner mig hela tiden stressad, har alltid en tid att passa.
Slappnar aldrig av. Har tusen grejer att göra innan jag börjar
kl 16 och ännu mer att göra på mina lediga dagar.
Men vad är det jag har att göra? Det vet jag inte. Det bara
är en massa, fast egentligen är det väl inte ens det.
Det är bara så det känns. Är hela tiden på väg någonstans.

Jag är otroligt negativ, jag vet, men vad tusan ska jag göra?
jag har spenderat det senaste året med att tänka positivt
och bara fått slag på slag i ansiktet. Jag orkar inte mer.
Det finns värre saker. Men inte för mig.
Hästarna är den viktigaste delen i mitt liv och det senaste
året har det inte bringat någon som helst typ av lycka.



Jag låter som en bortskämd unge som fått sin häst och bara klagar.
Men så är det inte alls. Jag är otroligt tacksam att jag fick honom.
Min drömhäst. jag har växt på många sätt.
Men just nu är allt mörkt mörkt och jag ser inget ljust någonstans.
Ingen kan ta mig ur det här, inte jag heller. inte än. jag är inte redo.
Jag vill bara komma iväg. Eller om ens det. Jag skulle behöva vara ledig.
bara göra masssa roliga saker. Men vem har råd med det?
Det är bara att le, sätta på sig uniformen och ge sig ut.
Jag är glad att jag har ett jobb och jag är glad att jag får
jobba med en av mina bästa kompisar. Jag är tacksam över att jag
har mina bestämda tider att jobba och inte behöva bli inringd från ena
dagen till den andra.

Nej. Nu är det slut klagat för idag. Det kommer mera. tro mig.
Men jag måste. jag måste få ur mig detta.

Nu är allt igångsatt.
Advokaten har skickat ett brev till Camilla angående att vi vill häva köpet.

Jag är så delad.
En viss del känner att ääntligen så går allt igång så man kan gå vidare.
Den största delen är bara så ledsen över att försöka "bli av" med mitt hjärta.
För det är just det allt handlar om. Min fina, min vackra, min underbara prins.
Hur fan kunde vi hamna här?
Du var ju allt som jag önskat, allt och ännu mer.
Jag hade såna planer för oss, vi skulle kunnat komma långt.
Knäppt alla på näsan om min crazy horse.
(som va crazy av en anledning)

fan fan fan.
jag är så sjukt sjukt ledsen.
nu är allt igång.
allt detta overkliga är på riktigt.
fan fan fan.
jag kommer att sakna honom så.

Varför är det så svårt att visa hur man verkligen känner?
För alla runt omkring mig vet ju ändå att det inte är okej.
Jag vill inte prata om det, men jag vill det ändå.
Jag måste mentalt förbererad mig för det här.
Jag försöker men oavsett hur bra det går så kommer
jag aldrig att vara förberedd nog för det här.
jag försöker vara stark, men jag kan aldrig bli
stark nog, för i slutändan faller alla murar för den
här varelsen som har rört mitt hjärta något otroligt.
usch

Det här har varit det bästa året i mitt liv, men samtidigt det mest påfrestande för mitt psyke. Allt fram och tillbaka, upp och ner om hur vi ska göra, hur vi ska lösa, vad som är fel, är något fel, osv. aldrig har jag bara kunnat njuta av tiden tillsammans med min häst. min häst. ja, min häst. skit också!

Hur glad var jag här? Samma dag som vi hämtat hem honom.
Jag var så stolt över min fina, jag fick så mycket beröm.
Ingen visste ju nästan, för vi hade hållt det hemligt, så alla
blev chockade när vi kom till stallet med honom.
Jag kommer fortfarande ihåg lyckan när camilla berätta att han
hade klass 1 plåtar på röntgen. Jag lyfte upp william och snurrade
runt av ren lycka. Sen kom tårarna, glädjetårarna.
Och detta var ju bara början.

 

 

Det här är värt att dö för<


Jag tror mitt hjärta blöder

Jag vet inte vart jag ska börja i allt det här. Allt det sorgliga som håller på att hända. Jag dör lite inuti varje dag, det gör riktigt ont och smärtar.
60% av vaken tid tänker jag på det, gråter jag för det.
80% av tiden jag ska sova ligger jag och tänker, gråter.
Jag känner mig som en ett åring som inte kan säga vad som är fel, jag bara är ledsen.
H e l a j ä v l a t i d e n.
Att få en häst, är väl varje hästtjejs högsta dröm? Att sen hitta sin drömhäst, som har alla kvaliteér och egenskaper som du letar efter, det är bara ren tur. Jag hittade min drömhäst.
Det går inte att beskriva, hur ska man kunna förklara? För det är ingen som förstår känslan förrän man vart i samma sits. Allt känns så himla orättvist. Varför? Det kan fan inte finnas någon som helst jävla mening med det här. Det fanns en anledning till att jag inte skulle ha Lissabon, som inte gick igenom besiktningen. Det var för att jag skulle hitta min dröm, Cracken.
Men varför finns det hästar som kan leva till de är över 20?
När cracken är 7 och i sina bästa år, med all den kapacitet och viljan han har bara kan kastas bort?

Jag vet, jag tar ut väldigt mycket i förväg just nu. Men vad ska jag göra? Hur som helst så kommer inte svaret vi får utav vetrinären att betyda att vi får en frisk häst, att han går att fixa. Det kommer antingen vara, det är kört eller mindre dåligt. Inte bra.

Jag ber om ursäkt redan nu, till alla i min omvärld som får stå ut med mig.
Mitt humör är inte bra, men jag är bara så otroligt jävla ledsen.
Det enda jag ser är svart. svart svart svart.

William tittade på mig häromdagen. Satt och tittade bara hur länge som helst medans vi slog in presenter åt hans pappa. Så frågade han mig: Hanna, är du ledsen?
Jag svarade: Varför skulle jag vara ledsen?
W: Du ser så himla ledsen ut, och mamma sa att du var ledsen igår när hon va hos dig.
konversationen fortsatte och han avslutade med: Vi kommer aldrig att hitta någon som Cracken igen.
Och det är just det som är grejen. Jag kommer aldrig att hitta någon som han. Folk säger: Man älskar nästa häst lika mycket,  kärleken tar inte slut. Men ja, jag förstår. Det är inte det det handlar om. Jag tror visst att jag kan älska någon annan. Men jag tror inte att jag hittar någon annan med all den kapacitet och framförallt viljan. Den här hästen skulle gå genom eld om det nu skulle behövas. Bara det var ett hinder på andra sidan.




Men vad kan en tjej begära? Jag har världens underbaraste pojkvän.
Som försöker förstå. Han håller mig när jag skakar och han torkar mina
tårar. Anton, jag älskar dig och allt du gör för mig.

I allt det här så vill man bara ligga i sängen den vaken tid som finns,
eller spendera det i stallet. Jag vill inte jobba, jag vill inte åka till London
jag vill inte göra något alls. Jag vill bara vara med min häst.
och värre kommer det att bli?
Just nu är jag pessimist. Men tänk vad jag kommer bli glad om allt slutar bra.
Bättre såhär än tvärt om, och så blir man besviken.
Men i allt detta dåliga tänke, så hoppas jag självklart. Jag hoppas med hela mig
att Tove ska säga att vi kan fixa detta, din häst kommer att bli bra. Du kommer få
göra alla de saker som du tänkt.
För det är just det, jag har haft Cracken i 8 månader. Vi har ju inte hunnit ett dugg.
Och redan ska allt tas i från oss. DET ÄR ORÄTTVIST!!
nej. skit på det här. hejdå.

När jag kramar dig som hårdast, är jag ändå inte tillräckligt nära.
Vill krypa in ännu mer och krama ännu hårdare.
Och jag vill alltid vara nära, så himla nära dig.

Sitter och kikar lite på bonde söker fru samtidigt som jag väntar på
att pajen ska bli klar i ugnen. Var så himla sugen på paj, så gott!
Mannen är och tränar handboll så är ensam en stund och då får jag
passa på att äta lite paj. Annars så tjatar han bara på mig och mina
pajer som jag älskar. Eller ne..

Dagen har bestått av lunch med mormor och sedan har jag tillbringat
eftermiddagen/kvällen med William istallet. Ungefär som alla mina dagar
ser ut. Stallet stallet stallet... Det är helt okej, om det ändå vore så att
jag fick rida lite också. Imorgon kommer en annan equiterapeut och ska
kika på Mr.Crack så får hoppas på att han kan lösa det problem vi har.
Så jävla tråkigt att man köper en sjukt fin HOPPhäst och så har jag inte
hoppat honom sen jag fick honom pga den här dumma ryggen.
Vet inte vad jag ska ta mig till, för jag blir galen.
Känns som att allt går dåligt.
Cracken dålig = Hanna dålig
Knappt nå jobb = Dålig ekonomi
Men de kommer bättre tider, hoppas jag. Det måste jag.
Jag har iallafall Cracken och framförallt har jag Anton.
Mina två kärlekar.

Orkar inte skriva mer faktiskt.
Handlar som vanligt bara om att jag är kär och om min häst.

Nu ska jag äta paj. Mums!

Idag har varit en skön dag.

Sov ut huuur länge som helst. Men det var för att jag var vaken i natt i flera timmar och somnade om runt åtta på morgonen så jag var värd en lång sovmorgon. Frågan är, vad hade Anton för anledning? Han har ju jobbat sent flera dagar i och för sig.. Började dagen med att diska berget med disk som vi lyckats skapa. Skönt!

Jag åkte till stallet runt lunch och red Cracken i lugn och ro. Idag skötte han sig bra och trotsade inte lika mycket som han brukar göra. Så jag var helt klart nöjd och mer än glad efter min ritt.

Eftermiddagen och kvällen har jag tillbringat till att städa och tvätta. Körde iväg kartonger som har stått i hallen hur länge som helst. Så nu börjar det faktiskt arta sig här hemma. Det är bara en hylla som ska iväg här ifrån. Några tavlor upp på väggarna, gardiner i sovrummet och sedan är jag nog rätt nöjd. Idag flyttade även en liten del utav min man in här utan att han vet om det. (Han har jobbat hela kvällen) Han har haft sina grejer i typ en tvättkorg och resväska i hallen som gör att det sett allmänt rörigt ut. Har sagt flera gånger att det är OKEJ om han lägger in lite grejer i någon av mina byråer som jag införskaffat. Men killen tar icke för sig. Så då tog jag saken i egna händer. Packade in hans kläder i byrån och la in hans deo, parfym och rakgrejer i badrummet. Så nu är det fint i hallen och förhoppningsvis känner han sig mer hemma!

Det var allt för idag.
Nu ska jag lägga mig strax, invänta Anton när han slutar
och sedan ska man upp imorgon och jobba!

Idag lovade jag Ida och Bea på jobbet att jag skulle uppdatera bloggen, så det är det jag ska försöka att göra nu. Det var verkligen längesedan som jag uppdaterade men har verkligen haft bloggtorka. Har väl inte haft överdrivet mycket att skriva om egentligen. Plus att när jag har min man brevid mig i soffan på kvällarna så är det inte det första jag tänker på, att ta fram datorn och skriva lite. Och idag när han har jobbat hela kvällen så har jag tillbrinat den i stallet tillsammans med min lillebror.

Jag åkte hem till honom och hämtade honom efter att personalmötet slutade idag vid 4. Sen var vi där till halv nio. Det är grymt skönt att bara vara där och dona lite, kika lite på gamla gruppen och prata strunt med min söta lillebror. Han red ju också såklart, det var ju därför vi åkte dit ifrån början. Cracken var redan riden idag. I vilket fall var det väldigt mysigt att umgås med William i några timmar. Det händer inte allt för ofta sedan jag flyttade hemifrån. Det är väl det jag saknar mest, att umgås med honom när jag vill. Det märks på honom också, han blir så himla "Hannig" så fort han träffar mig och ska hela tiden gå brevid och krama mig. Lilla plutten! Han skulle absolut vara med och mocka åt Cracken och göra allt tillsammans.


Jag inser att jag inte har några bilder typ på Cracken men..
Här är iallafall skönheten, min nya prins, min fina fina fina häst!
Ioch för sig har jag inte fått rida honom mycket alls, men jag hoppas på
bättre tider och att det snart går över och att vi inte i allt för världen
behöver lämna tillbaka honom på något vis.

Imorgon ska jag äntligen få jobba lite i ridhus iallafall. Skritt och trav.
Har i princip bara skrittat på lång tygel ute i skogen i en och en halv vecka..
Inte så jätte kul när man äntligen fått sin egna häst som desstuom är en
hopphäst då man vill hoppa hoppa hoppa och rida hela tiden.
Jag hoppas bara att han är helt fit for fight när Lotta Björe kommer och har
träningar på ridskolan för DÅ vill jag vara med och DÅ ska vi vara tightare
än vad vi är nu, annars skämmer vi bara ut oss.

Nu kommer snart mitt hjärta hem och ska mysa med mig.. äntligen!

Det blev en hästuppdatering, men i vilket fall blev det en uppdatering ;)
Sov gott

Jag sitter här i min soffa och lyssnar på kent.
Herregud vad längesen det var som jag lyssnade på Kent.
När jag lyssnar på Kent blir jag helt cp.
Men samtidigt blir jag väldigt sugen på att träffa Sanna,
sitta på min balkong, dricka lite vitt vin och sjunga ut dessa texter.
Sanna är den som förstår Kent, och den som fick mig att förstå kent.

Har jobbat ikväll, som jag gjort alla andra kvällar känns det som. haha!
Imorgon är iallafall sista dagen jag jobbar, sen är jag ledig. I två dagar!
Men under de två dagarna kommer det att hända mycket, förhoppningsvis.
Imorgon efter jobbet åker vi till Mariestad. För att sova över där, för att
sedan besikta hästen tidigt på morgonen. Jag bara hoppas hopppas på
att han går igenom. Fy tusan vad besviken jag kommer bli annars!!

Men om det händer, så händer det av någon anledning.
Isåfall finns det något bättre.
Och livet går vidare, som med så mycket annat.

Tänk vad allt har blivit annorlunda på bara ett år.
Förra året vid den här tiden satt jag i den tråkiga klädbutiken och pinades.
Jag var med dig, som jag alltid att jag skulle få vara.
Tanken på att jag ens skulle få en häst var långt bort.
Nu har jag nytt jobb, har egen lägenhet, ska köpa häst!
Är jag vuxen nu? Nejdå.
Men allt är bättre. Mycket bättre. Förrutom att jag inte får träffa
min lillebror varje dag.




"Men ärligheten, respekten, kärleken bara dog."