I väntan på att en dröm ska gå i kras.
Jag vet inte vart jag ska börja i allt det här. Allt det sorgliga som håller på att hända. Jag dör lite inuti varje dag, det gör riktigt ont och smärtar.
60% av vaken tid tänker jag på det, gråter jag för det.
80% av tiden jag ska sova ligger jag och tänker, gråter.
Jag känner mig som en ett åring som inte kan säga vad som är fel, jag bara är ledsen.
H e l a j ä v l a t i d e n.
Att få en häst, är väl varje hästtjejs högsta dröm? Att sen hitta sin drömhäst, som har alla kvaliteér och egenskaper som du letar efter, det är bara ren tur. Jag hittade min drömhäst.
Det går inte att beskriva, hur ska man kunna förklara? För det är ingen som förstår känslan förrän man vart i samma sits. Allt känns så himla orättvist. Varför? Det kan fan inte finnas någon som helst jävla mening med det här. Det fanns en anledning till att jag inte skulle ha Lissabon, som inte gick igenom besiktningen. Det var för att jag skulle hitta min dröm, Cracken.
Men varför finns det hästar som kan leva till de är över 20?
När cracken är 7 och i sina bästa år, med all den kapacitet och viljan han har bara kan kastas bort?
Jag vet, jag tar ut väldigt mycket i förväg just nu. Men vad ska jag göra? Hur som helst så kommer inte svaret vi får utav vetrinären att betyda att vi får en frisk häst, att han går att fixa. Det kommer antingen vara, det är kört eller mindre dåligt. Inte bra.
Jag ber om ursäkt redan nu, till alla i min omvärld som får stå ut med mig.
Mitt humör är inte bra, men jag är bara så otroligt jävla ledsen.
Det enda jag ser är svart. svart svart svart.
William tittade på mig häromdagen. Satt och tittade bara hur länge som helst medans vi slog in presenter åt hans pappa. Så frågade han mig: Hanna, är du ledsen?
Jag svarade: Varför skulle jag vara ledsen?
W: Du ser så himla ledsen ut, och mamma sa att du var ledsen igår när hon va hos dig.
konversationen fortsatte och han avslutade med: Vi kommer aldrig att hitta någon som Cracken igen.
Och det är just det som är grejen. Jag kommer aldrig att hitta någon som han. Folk säger: Man älskar nästa häst lika mycket, kärleken tar inte slut. Men ja, jag förstår. Det är inte det det handlar om. Jag tror visst att jag kan älska någon annan. Men jag tror inte att jag hittar någon annan med all den kapacitet och framförallt viljan. Den här hästen skulle gå genom eld om det nu skulle behövas. Bara det var ett hinder på andra sidan.
Men vad kan en tjej begära? Jag har världens underbaraste pojkvän.
Som försöker förstå. Han håller mig när jag skakar och han torkar mina
tårar. Anton, jag älskar dig och allt du gör för mig.
I allt det här så vill man bara ligga i sängen den vaken tid som finns,
eller spendera det i stallet. Jag vill inte jobba, jag vill inte åka till London
jag vill inte göra något alls. Jag vill bara vara med min häst.
och värre kommer det att bli?
Just nu är jag pessimist. Men tänk vad jag kommer bli glad om allt slutar bra.
Bättre såhär än tvärt om, och så blir man besviken.
Men i allt detta dåliga tänke, så hoppas jag självklart. Jag hoppas med hela mig
att Tove ska säga att vi kan fixa detta, din häst kommer att bli bra. Du kommer få
göra alla de saker som du tänkt.
För det är just det, jag har haft Cracken i 8 månader. Vi har ju inte hunnit ett dugg.
Och redan ska allt tas i från oss. DET ÄR ORÄTTVIST!!
nej. skit på det här. hejdå.
60% av vaken tid tänker jag på det, gråter jag för det.
80% av tiden jag ska sova ligger jag och tänker, gråter.
Jag känner mig som en ett åring som inte kan säga vad som är fel, jag bara är ledsen.
H e l a j ä v l a t i d e n.
Att få en häst, är väl varje hästtjejs högsta dröm? Att sen hitta sin drömhäst, som har alla kvaliteér och egenskaper som du letar efter, det är bara ren tur. Jag hittade min drömhäst.
Det går inte att beskriva, hur ska man kunna förklara? För det är ingen som förstår känslan förrän man vart i samma sits. Allt känns så himla orättvist. Varför? Det kan fan inte finnas någon som helst jävla mening med det här. Det fanns en anledning till att jag inte skulle ha Lissabon, som inte gick igenom besiktningen. Det var för att jag skulle hitta min dröm, Cracken.
Men varför finns det hästar som kan leva till de är över 20?
När cracken är 7 och i sina bästa år, med all den kapacitet och viljan han har bara kan kastas bort?
Jag vet, jag tar ut väldigt mycket i förväg just nu. Men vad ska jag göra? Hur som helst så kommer inte svaret vi får utav vetrinären att betyda att vi får en frisk häst, att han går att fixa. Det kommer antingen vara, det är kört eller mindre dåligt. Inte bra.
Jag ber om ursäkt redan nu, till alla i min omvärld som får stå ut med mig.
Mitt humör är inte bra, men jag är bara så otroligt jävla ledsen.
Det enda jag ser är svart. svart svart svart.
William tittade på mig häromdagen. Satt och tittade bara hur länge som helst medans vi slog in presenter åt hans pappa. Så frågade han mig: Hanna, är du ledsen?
Jag svarade: Varför skulle jag vara ledsen?
W: Du ser så himla ledsen ut, och mamma sa att du var ledsen igår när hon va hos dig.
konversationen fortsatte och han avslutade med: Vi kommer aldrig att hitta någon som Cracken igen.
Och det är just det som är grejen. Jag kommer aldrig att hitta någon som han. Folk säger: Man älskar nästa häst lika mycket, kärleken tar inte slut. Men ja, jag förstår. Det är inte det det handlar om. Jag tror visst att jag kan älska någon annan. Men jag tror inte att jag hittar någon annan med all den kapacitet och framförallt viljan. Den här hästen skulle gå genom eld om det nu skulle behövas. Bara det var ett hinder på andra sidan.
Men vad kan en tjej begära? Jag har världens underbaraste pojkvän.
Som försöker förstå. Han håller mig när jag skakar och han torkar mina
tårar. Anton, jag älskar dig och allt du gör för mig.
I allt det här så vill man bara ligga i sängen den vaken tid som finns,
eller spendera det i stallet. Jag vill inte jobba, jag vill inte åka till London
jag vill inte göra något alls. Jag vill bara vara med min häst.
och värre kommer det att bli?
Just nu är jag pessimist. Men tänk vad jag kommer bli glad om allt slutar bra.
Bättre såhär än tvärt om, och så blir man besviken.
Men i allt detta dåliga tänke, så hoppas jag självklart. Jag hoppas med hela mig
att Tove ska säga att vi kan fixa detta, din häst kommer att bli bra. Du kommer få
göra alla de saker som du tänkt.
För det är just det, jag har haft Cracken i 8 månader. Vi har ju inte hunnit ett dugg.
Och redan ska allt tas i från oss. DET ÄR ORÄTTVIST!!
nej. skit på det här. hejdå.
