HOPE
13 Januari idag. När jag såg datumet kom det som ett slag i magen. En månad har gått sedan den värsta dagen i mitt liv hittills. Klockan är nu 16.17 vilket betyder att det är precis exakt en månad sedan mamma ringde mig när jag stod och väntade på att de skulle hämta mig. Mormor har fått enskilt rum, vi måste till sjukhuset.
Jag kunde knappt andas, hissen tog för lång tid så jag sprang upp för alla fem trappor. Slängde av mig alla stallkläder i hallen och bytte om, ner igen och in i bilen. Paniken var ett faktum. Var det nu det skulle ske? Är det verkligen på riktigt? Vi som har varit på sjukhuset så många gånger och varje gång har vi åkt hem tillsammans tillslut. Men inte denna gång.
Att se min lilla mormor ligga där och veta att hon inte kommer återhämta sig denna gång. Det här är sista gången som jag kommer få se henne andas, det är sista gången jag får känna på hennes mjuka hår, hennes lena händer och pussa hennes kind.
Förutom att tomrummet hon har lämnat bakom sig är olidligt smärtsamt så är det dessa saker som jag är så rädd för att glömma. Att jag ska glömma hur hon låter när hon pratar. Att jag ska glömma hur lena hennes fina små händer är och hur de känns att ha i min hand. Att jag ska glömma hur hon doftar. Jag vill aldrig glömma något. Jag vill minnas allt.
Men du får vila nu. Förenad med din stora kärlek, morfar. Du har kämpat så länge. Det har inte varit lätt, men ingen av oss har någonsin gett upp hoppet, allra minst du. Varje dag har varit en tacksamhet. Jag hoppas bara, på riktigt, att vi ses igen någon dag.
Min mormor, min fina, fina mormor. Det är så sorgligt. Hur kan en människa som betyder så mycket helt plötsligt inte finnas mer? Jag vill inte vara utan henne. Jag förstår att man har olika relationer till sina far- och morföräldrar. Jag vet också att vår var speciell, och inte lätt för andra att förstå sig på. Min mormor har alltid varit som en extra mamma till mig. Hon har alltid varit en så stor av del av mig, och det är nog det som gör så förtvivlat ont. Det gör verkligen fysiskt ont i mig. Ingenting fungerar och ingenting betyder något längre. Men allt rullar på, för det måste det. Men ingenting är som det brukar ändå. Jag är så tom. Jag kan inte äta, jag kan inte sova och jag känner mig som ett skal.
Under de perioder i mitt liv som jag mått mindre bra har jag enkelt satt på mig en mask för att skydda mig mot omvärlden. Det går inte nu, det är som att all energi går åt till att faktiskt andas. Att jag måste gå upp på morgonen, att jag måste ta tag i livet. Men jag vill inte. Jag vill bara ligga här och försöka distrahera mig själv med annat för att inte behöva tänka.
Fast å andra sidan har jag väldigt svårt att visa mina riktiga känslor och biter gärna ihop när jag träffar andra. Men den som inte ser hur jag egentligen mår, måste vara blind. De mörka ringarna och energilösa ögonen borde avslöja allt. Det här är inte jag. Det här är sorg. Sorg som måste ta tid. Jag orkar inte något annat. Jag måste få sörja. Jag måste få sörja min mormor som betyder så mycket. Det måste vara okej.
