hannaericson

Dagens humör är lågt. Det blir bättre snart, när jag kommer till stallet.
Men, Hur fan ska jag klara av det här?
Jag vet att jag måste, och det finns ingen återvändå. Jag skulle aldrig
sätta mig i denna sits igen. Men det gör så jävla ont inuti mig.
Kom på mig själv att sitta och titta på en bild och tänka att jag vet fan
varenda prick du har på dtt ansikte, din kropp. Jag vet exakt hur det känns
att röra varenda lilla kroppsdel du har. Sjukt? Ja.

Innan har det bara varit ren irritation och självklart ledsamhet.
Det är när saknaden kommer som man får det svårast.
Men egentligen så handlar det väl mest om att jag inte vet varför
detta hände. Jag var inte beredd. Hann inte sätta upp ett skydd.

Jag förstår inte varför du ville avsluta, och jag förstår inte
varför du ville avsluta på detta sett.
Men det är väl inte meningen att jag ska förstå heller.

Det som känns så tomt är att jag vet att det aldrig skulle
kunna bli vi igen. Finns ingen som skulle tillåta det. Och då
menar jag både dig och mig. Det finns en botten på alla
och nu är vi långt under den botten.
Fan vad jag hatar det här.
Jag hatar att vara halv.

Och någonstans inom mig undrar jag självklart,
hur har du det? vad gör du? och mår du bra nu?

Jag måste fokusera, blicka framåt. Inte vika mig från målet.
För nu är jag faktiskt påväg någonstans. Även om det är ensam.