hannaericson

Fem timmar.
Max fem timmar har jag dig kvar i livet.
Jag kan inte förstå, jag klarar inte att förstå.
Allt är så overkligt.
Du förändrade mitt liv och mig.
Det har varit ett tufft år.
Mycket upp och ner, fram och tillbaka.
Jag hoppades alltid på att vi skulle kunna nå våra mål.
Vi kom inte dit, men vi klarade mycket annat.
Min stjärna, min prins! Det är bara hemskt att det ska sluta såhär.

Jag ångrar ingenting.
Jag skulle inte vilja att jag valde nån annan.
Jag är glad att jag kunde reda ut det här åt dig.
Du har haft det bra, det har jag med.
Du har gått från en ganska kärlekslös tävlingshäst till en häst som är helt fast vid mig. Jag är fast vid dig med.
Jag önskar att ingen av mina vänner som håller på med hästar behöver uppleva det här.
Men tyvärr, det här är baksidan av allt det fina.
Hästarna överlever inte oss.

Det här är den värsta smärta jag upplevt nånsin.
Det här slår att bli dumpad på sms tillomed.

Alla säger att jag är stark och kommer klara mig.
Jag tror också jag kommer klara mig, i slutändan. Men just nu känner jag mig som världens svagaste.
Jag har ingen kraft. Vi har kämpat länge.
Men som sagt, jag ångrar ingenting!
(förutom delen att jag inte kan hjälpa dig mer, men det kan jag inte göra något åt.)