hannaericson

Allt handlar om Crack. Det enda jag skriver, om jag skriver, är om Crack.
Men det här är ett utav det få ställen jag uttrycker mig om det här. 
Det är en av de få ställen jag kan gråta samtidigt som jag går igenom allt i huvuet.
Jag har så himla svårt att prata om det. Folk frågar vad som är fel med
honom och vad som kommer att hända här näst. Jag kan svara kort
men inte mer än så. Nästan som att jag inte bryr mig.
Men ärligt, så klarar jag det inte. Risken är för stor att blotta mig själv.
Och varför ska jag gråta? Det tjänar ingenting till.
Det som tär på mig mest är att inte veta. Inte veta hur jag ska kunna
hjälpa honom, inte vet vart han har ont. Inte veta om jag måste
lämna honom ifrån mig. inte veta om jag måste avliva honom.
Det känns helt overkligt.

Ingenting har gått som jag tänkt mig. Och så är det väl ofta.
Men nu har verkligen INGENTING gått som jag tänkt mig.
Jag är trött på allt, trött på livet.
Det här året var meningen att det skulle bli det bästa året någonsin.
Jag fick min häst, som jag längtat efter så länge.
Vi skulle tävla, vi skulle bli grymma. Jag skulle lära mig så mycket.
Det var därför jag aldrig sökte till skolan. Jag ville något annat.
Det var ju meningslöst. Jag står på samma punkt som jag gjorde
den dagen jag slutade gymnasiet.

Jag är trött på att inte ha något som kan lyfta mig.
Hästarna har ju som jag nämnt tidigare varit min räddning i a l l t.
Nu gör det allt bara värre av att åka dit. Vägen dit är den jobbigaste
vägen på hela dagen. Jag mår bara dåligt.
Det är ju inte det som är meningen. Det är så orättvist.
Jag är så avungsjuk på alla som köper sina hästar,
kommer iväg och tävlar och göra allt det där som jag ville göra.
Jag kom ingenstans. INGENSTANS!

Sen blir jag frusterad över just det faktum att jag står kvar.
Jag är bara så trött. Jag vill komma in på högskolan och plugga
till något som jag vill jobba med. Jobba mån-fred på dagarna.
Har det senaste halvåret blivit otroligt trött på att jobba kväll.
Jag känner mig hela tiden stressad, har alltid en tid att passa.
Slappnar aldrig av. Har tusen grejer att göra innan jag börjar
kl 16 och ännu mer att göra på mina lediga dagar.
Men vad är det jag har att göra? Det vet jag inte. Det bara
är en massa, fast egentligen är det väl inte ens det.
Det är bara så det känns. Är hela tiden på väg någonstans.

Jag är otroligt negativ, jag vet, men vad tusan ska jag göra?
jag har spenderat det senaste året med att tänka positivt
och bara fått slag på slag i ansiktet. Jag orkar inte mer.
Det finns värre saker. Men inte för mig.
Hästarna är den viktigaste delen i mitt liv och det senaste
året har det inte bringat någon som helst typ av lycka.



Jag låter som en bortskämd unge som fått sin häst och bara klagar.
Men så är det inte alls. Jag är otroligt tacksam att jag fick honom.
Min drömhäst. jag har växt på många sätt.
Men just nu är allt mörkt mörkt och jag ser inget ljust någonstans.
Ingen kan ta mig ur det här, inte jag heller. inte än. jag är inte redo.
Jag vill bara komma iväg. Eller om ens det. Jag skulle behöva vara ledig.
bara göra masssa roliga saker. Men vem har råd med det?
Det är bara att le, sätta på sig uniformen och ge sig ut.
Jag är glad att jag har ett jobb och jag är glad att jag får
jobba med en av mina bästa kompisar. Jag är tacksam över att jag
har mina bestämda tider att jobba och inte behöva bli inringd från ena
dagen till den andra.

Nej. Nu är det slut klagat för idag. Det kommer mera. tro mig.
Men jag måste. jag måste få ur mig detta.